Hon var sexton år, 48 kilo lätt, skinn och ben
Men spegeln äter upp det positiva som hon ser
Lämna mig ifred för jag orkar inte mer
Två, fingrar i halsen - hostar upp mina problem

Jag är sjukt trött på att leva såhär. Varje dag känner jag ångest för hur jag ser ut. Det värsta är att jag inte kan göra något åt det. Träna? Visst. Men det hjälper inte. Jag kan inte svälta mig heller, för då får jag ännu mer bristningar. Spegeln är min fiende. Den visar allt negativt så som bristningar, storaaaa lår, stora armar, en putmage, bilringar, ja allt negativt. Jag blir rädd när jag ser mig själv.
Det spelar ingen roll vad andra tycker eller säger. Jag tycker såhär och det är det enda som betyder något.
Det är frusterande när folk säger: Du är mycket finare nu! Innan var du fööör smal! Och sen tjatar dom själva på hur tjocka dom är, när dom i själva verket ser ut som pinnar. Jag är den som förändrats och gått upp sjukt mycket i vikt. Människor jag var med innan står still eller blir smalare. Det är hemskt att vara med folk som jag hela tiden jämför mig med.  
Alltså är min slutsats att jag ärligt kan säga att jag mådde bättre innan, när jag hade ätstörningar. Visst, jag var trött och sliten hela tiden men jag hade åtminstone något jag var nöjd med. Jag kanske inte var nöjd just då, men nu inser jag hur jag såg ut. Och enligt mig var jag fin. Det kanske är min sjukdom eller min spegelbild som snackar nu men jag tycker den har rätt. Jag är trött på att få tårar i ögonen varje gång jag provar kläder och ser mig i spegeln. 
Amanda, vart tog du vägen? Kom tillbaks.